Priset för att blockera västmakternas heliga krig mot Syrien

USA:s utrikesminister Hillary Clinton verkar ha slut retoriska ammunition i USA: s heliga kriget mot Syrien. Kanske har bördan att manipulera en nytt krig för Israel förbi FN: s säkerhetsråd blvit för stor.

Hillary har gjort gällande att Ryssland och Kina kommer att betala ett pris får att de "hållit tillbaka framstegen" gällande den väpnade regimskifteprojektet i Syrien. Hillary tror även att västmakterna och deras arabiska hantlangare - i NATOGCC förening utgör det "internationella samfundet" Alltså innebär det "Om ni blockerar vår nya krig, kommer ni att få betala ett pris för det". Detta visar hur desperat USA är att tvinga regimskifte i Syrien som ett delmål i det större kriget som förs mot Iran. En naturlig progression av interventionen i Syrien kommer att bli en attack mot Iran som varit på tapeten i 5-6 år nu.

Washington, London och Paris har försökt - två gånger - att manipulera FN: s säkerhetsråd till ännu ett krig. De blockeras av Ryssland och Kina. Så plan B är att kringgå FN och ändå starta ett NATO krig.

Dock finns även ett plan C, det är att satsa på ett långvarigt inbördeskrig med hjälp av den knappast fria

”Fria syriska armen” (FSA), proppfull med legosoldater och jihadister, och till sin marionettregering utse en skara opportunistiska exil-syrier kallade syriska nationella rådet (SNC).

SNC har faktiskt krävt en Libyen-liknande flygförbudszon över Syrien - en förkortning för ett NATO krig. Turkiet också formellt begärt Nato för en flygförbudszon. Natos befälhavare är visserligen inkompetenta - men de har en viss erfarenhet av stora pinsamheter (Afghanistan) och har blankt vägrat.

SNC - och FSA - kan knappt vara mer icke representativa för det syriska folket och den genuina oppositionen. Dessa två grupper som erkänns av västmakternas regimskifte allians ”Syriens vänner” och de arabiska satellitstater erkänner knappt ” nationella samordningsorganet för demokratisk förändring (NCB), den största inhemska motståndsrörelsen i Syrien, som består av 13 politiska partier, främst från vänstern, arabiska nationalistiska partier och med ett kurdiskt parti. NCB tar bestämt avstånd från alla former av militarisering och helt avfärdar den fria syriska armen, och därför tar västmakterna avstånd från NCB.

Syriens president Bashar Al-Assad har helt rätt när han säger att länder som Turkiet, Saudi Arabien, Qatar och USA hindrar fred i hans land genom att stödja de krigsförande grupperna i Syrien. Han har också helt rätt när han anklagar USA för att bära en skuld till civila dödsoffer genom att ligga i partnerskap med rebellerna.

Sedan interventionen startade har västmakterna enhälligt krävt att Assad-regimens avgår och överför makten till de väpnade gäng som står under NATOS befäl. Västmakterna har hela tiden påstått att Assad regimen är illegitim och har de facto avsatt regimen, det ligger inte på något sätt deras intresse att se regimen överleva i någon mening varvid de fortsätter att beordra sitt fotfolk inne i Syrien att fortsätta med kriget.

Det syriska folket vet bättre än att tro västmakternas löften om demokrati, frihet och ett bättre liv som ska skapas genom att statssponsrad terrorism och bomber. De fruktar för sina liv om de västsponsrade rebellerna kommer till makten och interventionen lyckas. Det syriska folket har redan betalat det ultimata priset för denna intervention och sett hur västmakterna grundligt förstört det land dem byggt upp hela sina liv för att uppnå sionismens geopolitiska mål.

Vad det syriska folket vill och vad som är bäst för det syriska folket bryr sig inte västmakterna det minsta om. Enligt deras nykoloniala världssyn har det syriska folket ingen rätt att bestämma över sitt eget land och sin egen framtid. Det är så nykolonialism fungerar, det handlar om att kontrollera och dominera främmande länder och folkslag för sina egna syften och det är precis vad som händer nu. Världssamfundet befinner sig fortfarande på stenåldern där djungelns lag och den starkes rätt gäller. Någon reell international lag existerar inte, internationell rätt och mänskliga rättigheter kommer upp på tal bara när det gynner stormakternas agenda.