Nato vill ha ett sjudande inbördeskrig i Syrien inte fred

Washington är redo att diskutera Rysslands utkast till en FN resolution om situationen i Syrien men beskriver vissa punkter av den som oacceptabla och vägrar fortfarande att erkänna att delar av oppositionen är tungt beväpnade 

Det som egentligen händer på Syrien gator vet vi ingenting om, vad vi vet är hur den västerländska propagandaversionen ser ut. Vi kan inte blind lita på den västerländska medierna som står under hårt politiskt kontroll och bedriver en politisk agenda grundar sig i sionism och imperialism. Enligt en artikel i RT så harde flesta civila mördats av prickskyttar i Städer som Homs, men vem som stått för skjutandet är okänd. Det kan vara Assads styrkor, men det kan lika gärna vara rebeller eller legoknektar med uppdraget att skapa kaos och störta landet ännu mer i ett inbördeskrig. 

Därför är det viktigt att den första resolutionen som antas av FN  inkluderar ett uppdrag till Syrien i fredsbevarande syfte och en så kallade fact-finding mission. Alltså en kartläggningsuppdrag, men mycket talar emot att så pass rationella och moderata resolutioner kommer att antas. Det som USA, Israel och deras allierade är ute efter är regimskifte och inbördeskrig i Syrien.

Enligt den brasilianske Journalisten Pape Escobar så har miliserna som västmakterna skapat (Den fria syriska armen,  med cirka 25 000 man) samlats vid Syriens gräns med Turkiet och Jordanien och är involverad i planeringen av ett fullskaligt invasion av Syrien med hjälp av NATO. Vad de vill och vad NATO vill ha är en sjudande inbördeskrig i Syrien som ett förevändning för denna plan som ska verkställas i en nära framtid, förmodligen efter det amerikanska valet i nästa år.

Västmakterna fortsätter ljuga om sin Syrienkupp

Idag kan man läsa följande följande på msn.se som är en webbportal som väl representerar världsetablissemangets dagordning och nyhetsförmedling.

"Syriens president Bashar al-Assad tänker fortsätta att slå ned protesterna mot honom, trots att Arabförbundet har krävt att angreppen stoppas. – Konflikten kommer att fortsätta. Syrien kommer inte att vika sig, säger han i en intervju med Sunday Times i dag."

Den ensidig bilden upprepas av hur av en blodig diktator som trotsar omvärldens och fortsätter att massakrera sitt eget folk.

Dett som äger rum i Syrien är ett kuppförsök av grupper som står under västmakternas ledning samtidigt som regimen pressar utifrån av en medial och diplomatisk anstormning. Västmakterna har bestämt sig för att regimen måste bort till varje pris för att det ligger i Israels intresse. Ingenting annat är sant eller relevant att nämna i sammanhanget. 

Det handlar inte om en revolution, en ”demokratirörelse” eller slakt av civila. President Al-Assad kan inte stoppa våldet därför att hans regim inte står bakom våldet. Regimens styrkor är tvungna att svara på våldet som riktas mot dem från ”desertörer”, och använda våld för att stoppa den vandalisering och plundring som pågår med våld. Det är vad vilken ”regim” som helst i världen skulle göra.

Regimen har gått med på flera eftergifter sedan oroligheterna börja. Bland annat så har undantagslagarna lyfts som varit på plats sedan 1963, ny lagstiftning införs med tillåter politiska partier under förutsättningen att dem inte baseras på religiösa eller etniska grunder. Ändå har det inte varit tillräckligt och protesterna och våldet bara tilltagit.

Västmakterna fortsätter hyckla om sin kupp mot Syrien

och Al-Assad. Frågan är när en militär intervention

av NATO kommer att påbörja.

Inbördeskrigt i Syrien går i en ny fas - militär intervention nära förestående

Som jag berättade i mitt förra inlägg så befinner sig Syrien i inbördeskrig. Målet för den så kallade "Fria syriska armen" som opererar med amerikanskt stöd från baser i Turkiet och Libanon ska vara att militärt erövra delar av landet för att använda dessa som baser för att sedan etablera en ny 'fri' övergångsregim som sedan ska 'befria' allt fler områden genom militära medel med hjälp från grannländerna och eventuellt NATO. Problemet har varit att den så kallade fria syriska armen verkar sakna den storlek och styrka som krävs för att uppnå detta mål. De behöver utländsk hjälp för att etablera baser inne i Syrien och det är här som Arabförbundet och Turkiet eventuellt kommer in i bilden.

I dag löpte Arabförbundets tidsfrist för Syrien ut som krävde att Bashar al-Assad ensidigt skulle stoppa allt våld i Syrien (som om det låg i hans händer). Det innebär att den syriska regimen nu ska straffas med tuffare sanktioner, om det inkluderar militär intervention eller inte framgår inte. Den syriska oppositionen ska träffa Storbritanniens utrikesminister William Hague på måndag. Utrikesdepartementet uppger att de haft regelbunden kontakt med flera dissidenter i månader och att de nu har för avsikt att trappa upp kontakterna. Syftet sägs vara att etablera en form av kontrollgrupp med uppgiften att tvinga ut Bashar Al-Assad. För att börja med ska detta ske genom en ”diplomatisk offensiv” som ska bana vägen för en eventuell militär intervention.

Enligt Russiatoday finns det planer från Turkiets och Jordaniens sida att ingripa militärt på Syrisk territorium för att etablera 'humanitära frizoner' som i själva verket ska fungera som baser för den nya regimen och dess väpnade styrkor med vapenmakt ska slå sönder Assad-regimen med hjälp av NATO och utländsk intervention.

Målet för västmakternas planerade regimskifte i Syrien är dess geopolitiska allians med Iran och Hizbollah som uppfattas som ett säkerhetshot mot Israel. Regimerna som västmakterna vill se stärka av den så kallade arabiska våren är vänligtsinnade regimer, speciellt Israel.  Hela regionen ska möbleras om på ett sätt som stärker Israel. Det är målet som proklamerades av George Bush Senior och det är precis samma princip som styr Obama regimens politik. Det är den geopolitiska kontexten som vi bör se destabiliseringen av Syrien igenom.

Syftet är inte och har aldrig varit att sprida demokrati och liberalism i Arabvärlden som västmakterna öppet har proklamerat långt innan upproren startade.  Budskapet om demokrati och liberalism är ett generiskt budskap, samma sak sades om Östeuropa 1989 och 22 år senare vet vi hur det har gått med de löftena. Östeuropa har bara omstrukturerats på ett sätt som bättre passar den amerikanska imperialismen och den nyliberala ideologin, inte Östeuropéerna´.

 

Det Syriska inbördeskriget går i en ny fas

Libyen-modellen tillämpas i Syrien – Iran nästa?

Med anfallet mot Libyen knäsatte USA/NATO en ny formel för regimskifte, den så kallade Libyen-modellen som nu verkar ha sjösatts mot Syrien.

Formeln går ut på att verkställa regimskiften effektivare än de stora truppinvasioner som Bush-administrationen använda mot Irak och Afghanistan. Formeln är avsedd att användas mot länder och stater som intar för USA en oacceptabel hållning eller utgör ett geopolitiskt hinder.

Den sionistiska tidningen New York Times  har publicerat en artikel med namnet "U.S. Tactics in Libya May Be a Model for Other Efforts.” Artikeln utlyser en strategi där USA samordnar bombanfall mot offerlandet med mobilisering av inhemska miliser som har till uppgift att 'på marken' genomföra regimskiftet under förevändningen att man skyddar civila 'mot regimens massaker' och går i spetsen för en  folklig revolution. I själva verket står både de militära grupperna och de 'fredliga demonstrationerna' under amerikansk ledning. Bakom strategin står Ben Rhodes som sägs vara den humanitära interventionens främsta ideolog.  

Den nya formulan eller strategin sägs ha flera fördelar. För det första så  ges intrycket att det hela inte handla om en militär imperialistisk interventionen utan en humanitär angelägenhet som syftar till att skydda civilbefolkning mot att massakreras av en blodtörstig regim. (Här bortser lägligt man ifrån att grupper som man själva sponsrar är dem som står våldet och tvingar regimens säkerhetsstyrkor till att använda våld för att återställa lag och ordning.). För det andra så utmålas de diplomatiska ansträngningar att få igenom ett regimskiftet genom sanktioner och senare bombningar som mer legitim då man stöttar 'en inhemsk rörelse' som har till mål 'att etablera en demokrati och grundläggande mänskliga fri - och rättigheter'. För det tredja så fördelas bördorna genom ett betydande internationellt deltagande så innebär att USA slipper ta hela ansträngningen själv. 

Under tiden har Syrien kastats i ett inbördeskrig precis som Libyen. En rebelgrupp som sägs bestå av cirka 20 tusen avhoppade desertörer har utfört en rad attacker mot syriska mål. Rebelgruppen som står under amerikansk ledning kallar sig  "Syriens Fria Arme". Gruppen påstår sig ha målet att störta den syriska regimen och skydda folkets revolution. Gruppen har begärt Amerikansk militär intervention och upprättande av en no-fly zone.

Det är nu bara en tidsfråga innan 'Rebellerna' lyckas 'befria' en av Syriens större städer, säg, Hama, som Libyen rebellerna tog över Benghazi och krisen går in i ett nytt skede som nödgör Nato stöd för att upprätta flygförbudzoner, blockad av sjöfart och även flygattacker för att 'förhindra slakt av civila'. Det finns en slags obönhörlighet till dessa saker. Precis som Obama ingrep motvilligt i Libyen, först efter att han kom under hård press från neokonservativa krafter är det fullt troligt att samma sak nu händer i Syrien. 

Och när väl Syrien 'befriats' som Libyen "befriades" så står Iran på tur och ska 'befrias' enligt samma formel. Trumslaget från sionistiska och nykonservativa krafter i USA säger att att USA inte kan tillåta att syrier eller iranier att massakreras av sin egen regering. Det är NATO som ska sköta alla massaker för att uppnå sionistiska geopolitiska intressen samtidigt som man bara vägen för  lönsamma ”återuppbyggnad” kontrakt som ska tillfalla Atlantpaktens storbolag.