Med anfallet mot Libyen knäsatte USA/NATO en ny formel för regimskifte, den så kallade Libyen-modellen som nu verkar ha sjösatts mot Syrien.
Formeln går ut på att verkställa regimskiften effektivare än de stora truppinvasioner som Bush-administrationen använda mot Irak och Afghanistan. Formeln är avsedd att användas mot länder och stater som intar för USA en oacceptabel hållning eller utgör ett geopolitiskt hinder.
Den sionistiska tidningen New York Times har publicerat en artikel med namnet "U.S. Tactics in Libya May Be a Model for Other Efforts.” Artikeln utlyser en strategi där USA samordnar bombanfall mot offerlandet med mobilisering av inhemska miliser som har till uppgift att 'på marken' genomföra regimskiftet under förevändningen att man skyddar civila 'mot regimens massaker' och går i spetsen för en folklig revolution. I själva verket står både de militära grupperna och de 'fredliga demonstrationerna' under amerikansk ledning. Bakom strategin står Ben Rhodes som sägs vara den humanitära interventionens främsta ideolog.
Den nya formulan eller strategin sägs ha flera fördelar. För det första så ges intrycket att det hela inte handla om en militär imperialistisk interventionen utan en humanitär angelägenhet som syftar till att skydda civilbefolkning mot att massakreras av en blodtörstig regim. (Här bortser lägligt man ifrån att grupper som man själva sponsrar är dem som står våldet och tvingar regimens säkerhetsstyrkor till att använda våld för att återställa lag och ordning.). För det andra så utmålas de diplomatiska ansträngningar att få igenom ett regimskiftet genom sanktioner och senare bombningar som mer legitim då man stöttar 'en inhemsk rörelse' som har till mål 'att etablera en demokrati och grundläggande mänskliga fri - och rättigheter'. För det tredja så fördelas bördorna genom ett betydande internationellt deltagande så innebär att USA slipper ta hela ansträngningen själv.
Under tiden har Syrien kastats i ett inbördeskrig precis som Libyen. En rebelgrupp som sägs bestå av cirka 20 tusen avhoppade desertörer har utfört en rad attacker mot syriska mål. Rebelgruppen som står under amerikansk ledning kallar sig "Syriens Fria Arme". Gruppen påstår sig ha målet att störta den syriska regimen och skydda folkets revolution. Gruppen har begärt Amerikansk militär intervention och upprättande av en no-fly zone.
Det är nu bara en tidsfråga innan 'Rebellerna' lyckas 'befria' en av Syriens större städer, säg, Hama, som Libyen rebellerna tog över Benghazi och krisen går in i ett nytt skede som nödgör Nato stöd för att upprätta flygförbudzoner, blockad av sjöfart och även flygattacker för att 'förhindra slakt av civila'. Det finns en slags obönhörlighet till dessa saker. Precis som Obama ingrep motvilligt i Libyen, först efter att han kom under hård press från neokonservativa krafter är det fullt troligt att samma sak nu händer i Syrien.
Och när väl Syrien 'befriats' som Libyen "befriades" så står Iran på tur och ska 'befrias' enligt samma formel. Trumslaget från sionistiska och nykonservativa krafter i USA säger att att USA inte kan tillåta att syrier eller iranier att massakreras av sin egen regering. Det är NATO som ska sköta alla massaker för att uppnå sionistiska geopolitiska intressen samtidigt som man bara vägen för lönsamma ”återuppbyggnad” kontrakt som ska tillfalla Atlantpaktens storbolag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar